Jag tror aldrig någonsin jag har känt mig såhär misslyckad. Såhär totalt oönskad. Inombords går jag omkring och gråter, samtidigt som jag försöker prestera på jobbet. Jag börjar förstå nu varför många precis när de tagit upp mitt utbytesår på något sätt plötsligt ställt frågan "Eller, vill du inte prata om det, är det ett känsligt ämne?". Förut har jag sett ut som ett frågetecken och undrat varför det skulle vara det, men nu sitter jag här och skulle om jag fick den frågan snabbt svara "Ja". Det är ett jättekänsligt ämne för tillfället, och jag vill inte gärna prata om det alls.. Jag klarar inte det här mer. Jag är helt knäckt.. Jag vill inte behöva svara så om jag får den frågan igen. Jag vill kunna skina upp som en sol och utstråla glädje ur varenda beståndsdel.

Det här är till dig vännen.






Det finns en flicka som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. I helgen var jag och den flickan på Gotska Sandön. Jag älskar hur vi bara kan ligga bredvid varandra i tystnad flera timmar, för vi behöver inte prata, vi förstår varandra ändå. Jag älskar hur vi bara genom att utbyta en blick vet vad den andra tänker och om vi ska skratta eller gråta. Jag har inte riktigt förstått än att jag om drygt en månad inte kommer att träffa henne på ett helt år. Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket att det går inte att beskriva.

Jag vet att jag kommer att behöva gå mitt sista år på gymnasiet här i Sverige när jag kommer hem, så jag behöver inte folk som talar om det för mig och hintar om att jag har "två år kvar" hela tiden. Snälla, jag vet. Tror ni jag är dum eller. Det jag kommer att få vara med om är någonting helt fantastiskt. Jag kommer att utnyttja min gymnasietid på bästa möjliga sätt, för det här är ingenting man kan göra när man väl har gått ut. Inte på det här sättet. Men jag vet att alla inte har möjlighet att göra det. Att jag kommer att ha ett år kvar när jag kommer hem stör mig inte det minsta. Det gör mig absolut ingenting att jag inte kommer att ta studenten nästa år. Ett år i hela ens liv är ingenting i långa loppet. Det som däremot gör mig ledsen är att jag nu bara har en dag kvar med min klass. Eller bara någon timme. Skolavslutningen. Min älskade, underbaraste klass. Jag kan knappt förstå det. Vill inte förstå det. Jag kommer att sakna de så mycket. Att lämna de, att inte få åka till Rom med de i september, att inte få kämpa det sista år med de, att inte få möta de i korridoren varje morgon ett år till, att inte få stå där på flaket med de och sjunga För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra. Ja, det är nog det värsta. Men det spelar ingen roll att jag kommer att gå mitt sista år i gymnasiet här i Sverige med de som går året under oss nu. De kommer ändå alltid att vara Min klass. Det är de jag tillhör.

I fredags kväll blev jag tvungen att åka ambulans till sjukhuset. Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Det var fruktansvärt. Jag minns hela händelseförloppet in i minsta detalj samtidigt som hela kvällen är som en enda stor dimma. Såhär ett par dagar i efterhand kan jag inte riktigt förstå att det hände, att det var verklighet. Jag minns hur jag någonstans i dimman för en kort stund såg framför mig hur hela min dröm gick i kras. Men jag lever än. Och med mig lever drömmen. Drömmen om Argentina. Och kom ihåg att man aldrig kan säga jag älskar dig för många gånger till de man håller an. Man vet aldrig när man aldrig kommer att ha möjlighet att säga det igen.

Jag är rädd för att inte bli nöjd med min placering.
Jag är rädd för att inte trivas i min värdfamilj.
Jag är rädd för att få jättestark hemlängtan.
Jag är rädd för att inte få några vänner.
Jag är rädd för att mitt år inte alls kommer att bli som jag förväntade mig.
Jag är rädd för att mitt år inte alls kommer att leva upp till mina förväntningar.

Ja, det är klart att jag är rädd, och mitt år kommer inte hela tiden att vara en dans på rosor, det vet jag. Samtidigt är alla motgångar man läser om i diverse utbytesstudenters bloggar, alla problem med värdfamilj, area rep., och hemlängtan som man vet kan, och till stor sannolikhet kommer att, uppstå sådant man väljer att inte låta sätta sig på näthinnan. Man väljer att se allt det där fantastiska. Allt det där som gör att man ändå vill åka. Allt det där som gjorde att man sökte från första början. Allt det där som kommer göra det värt att ta sig igenom de hinder som uppstår på vägen. Men är det verkligen fel att göra det? Att se det man vill se?

JAG VILL HA MIN PLACERING! NU! NU! NU! Jag orkar inte vänta mer. Jag orkar inte sitta och spela upp massa möjliga olika scenarion i huvudet mer. Både bra och dåliga sådana. Det tar död på mig. Jag känner mig yr, illamående, förvirrad. Jag kan inte sova på nätterna. Vaknar innan väckarklockan varje dag. Samtidigt som jag vet att man inte ska ha för stora förväntningar, så går det fasiken inte att inte sitta och drömma sig bort till en helt fantastisk placering eller att sitta och vara helt neutral såhär bara veckorna innan. Det här tar upp allt mitt fokus. Precis alltalltallt. Jag kan knappt fokusera på en sådan enkel sak som att titta på TV längre. Jag kollar mejlen flera gånger varje dag i hopp om att ha fått något sorts livstecken från STS. Varje gång det ringer far tanken att det kanske är STS snabbt genom mitt huvud. Men hur konstigt det än låter så önskar jag samtidigt ibland när jag loggar in att där inte finns något mejl, och att telefonsamtalet inte är från de. Som om jag inte är redo att få veta. Inte riktigt än. För jag vet verkligen inte hur jag kommer att reagera. Ibland är jag rädd för hur jag kommer att reagera.