Jag tror aldrig någonsin jag har känt mig såhär misslyckad. Såhär totalt oönskad. Inombords går jag omkring och gråter, samtidigt som jag försöker prestera på jobbet. Jag börjar förstå nu varför många precis när de tagit upp mitt utbytesår på något sätt plötsligt ställt frågan "Eller, vill du inte prata om det, är det ett känsligt ämne?". Förut har jag sett ut som ett frågetecken och undrat varför det skulle vara det, men nu sitter jag här och skulle om jag fick den frågan snabbt svara "Ja". Det är ett jättekänsligt ämne för tillfället, och jag vill inte gärna prata om det alls.. Jag klarar inte det här mer. Jag är helt knäckt.. Jag vill inte behöva svara så om jag får den frågan igen. Jag vill kunna skina upp som en sol och utstråla glädje ur varenda beståndsdel.