Jag vet inte hur jag ska lyckas klara mig utan knäckebröd i ett helt år. Jag tror allt jag ska ta och fylla halva väskan med knäckebröd. Eller kanske skeppa över lite knäckebröd över atlanten. Eller skaffa mig knäckebrödsbakningsskills. Eller helt enkelt lära mig att leva utan knäckebröd. Det fixar sig nog på något sett med knäckebrödet. Kära knäckebröd.

Imorgon ska jag i alla fall åka uppåt i landet med glatt fjällvandringshumör. Med eller utan knäckebröd.
I övrigt tror jag att det är bäst att jag håller mina känslor för mig själv ett tag, för jag vill inte skriva någonting dumt, och det skulle utan tvekan ta upp många hundratals rader. Men jag kan väl säga som så att det jag känner nu är mest frustration och ängslan. Det har kommit till ett stadium där jag överanalyserar precis allt jag sa i den stora intervjun och allt jag skrev i mitt långa brev. Den inre sorts stressen jag känner går bara att förstå om man sitter i samma situation.