Jag vet att jag kommer att behöva gå mitt sista år på gymnasiet här i Sverige när jag kommer hem, så jag behöver inte folk som talar om det för mig och hintar om att jag har "två år kvar" hela tiden. Snälla, jag vet. Tror ni jag är dum eller. Det jag kommer att få vara med om är någonting helt fantastiskt. Jag kommer att utnyttja min gymnasietid på bästa möjliga sätt, för det här är ingenting man kan göra när man väl har gått ut. Inte på det här sättet. Men jag vet att alla inte har möjlighet att göra det. Att jag kommer att ha ett år kvar när jag kommer hem stör mig inte det minsta. Det gör mig absolut ingenting att jag inte kommer att ta studenten nästa år. Ett år i hela ens liv är ingenting i långa loppet. Det som däremot gör mig ledsen är att jag nu bara har en dag kvar med min klass. Eller bara någon timme. Skolavslutningen. Min älskade, underbaraste klass. Jag kan knappt förstå det. Vill inte förstå det. Jag kommer att sakna de så mycket. Att lämna de, att inte få åka till Rom med de i september, att inte få kämpa det sista år med de, att inte få möta de i korridoren varje morgon ett år till, att inte få stå där på flaket med de och sjunga För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra. Ja, det är nog det värsta. Men det spelar ingen roll att jag kommer att gå mitt sista år i gymnasiet här i Sverige med de som går året under oss nu. De kommer ändå alltid att vara Min klass. Det är de jag tillhör.