Jag är rädd för att inte bli nöjd med min placering.
Jag är rädd för att inte trivas i min värdfamilj.
Jag är rädd för att få jättestark hemlängtan.
Jag är rädd för att inte få några vänner.
Jag är rädd för att mitt år inte alls kommer att bli som jag förväntade mig.
Jag är rädd för att mitt år inte alls kommer att leva upp till mina förväntningar.

Ja, det är klart att jag är rädd, och mitt år kommer inte hela tiden att vara en dans på rosor, det vet jag. Samtidigt är alla motgångar man läser om i diverse utbytesstudenters bloggar, alla problem med värdfamilj, area rep., och hemlängtan som man vet kan, och till stor sannolikhet kommer att, uppstå sådant man väljer att inte låta sätta sig på näthinnan. Man väljer att se allt det där fantastiska. Allt det där som gör att man ändå vill åka. Allt det där som gjorde att man sökte från första början. Allt det där som kommer göra det värt att ta sig igenom de hinder som uppstår på vägen. Men är det verkligen fel att göra det? Att se det man vill se?