JAG VILL HA MIN PLACERING! NU! NU! NU! Jag orkar inte vänta mer. Jag orkar inte sitta och spela upp massa möjliga olika scenarion i huvudet mer. Både bra och dåliga sådana. Det tar död på mig. Jag känner mig yr, illamående, förvirrad. Jag kan inte sova på nätterna. Vaknar innan väckarklockan varje dag. Samtidigt som jag vet att man inte ska ha för stora förväntningar, så går det fasiken inte att inte sitta och drömma sig bort till en helt fantastisk placering eller att sitta och vara helt neutral såhär bara veckorna innan. Det här tar upp allt mitt fokus. Precis alltalltallt. Jag kan knappt fokusera på en sådan enkel sak som att titta på TV längre. Jag kollar mejlen flera gånger varje dag i hopp om att ha fått något sorts livstecken från STS. Varje gång det ringer far tanken att det kanske är STS snabbt genom mitt huvud. Men hur konstigt det än låter så önskar jag samtidigt ibland när jag loggar in att där inte finns något mejl, och att telefonsamtalet inte är från de. Som om jag inte är redo att få veta. Inte riktigt än. För jag vet verkligen inte hur jag kommer att reagera. Ibland är jag rädd för hur jag kommer att reagera.