I fredags kväll blev jag tvungen att åka ambulans till sjukhuset. Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Det var fruktansvärt. Jag minns hela händelseförloppet in i minsta detalj samtidigt som hela kvällen är som en enda stor dimma. Såhär ett par dagar i efterhand kan jag inte riktigt förstå att det hände, att det var verklighet. Jag minns hur jag någonstans i dimman för en kort stund såg framför mig hur hela min dröm gick i kras. Men jag lever än. Och med mig lever drömmen. Drömmen om Argentina. Och kom ihåg att man aldrig kan säga jag älskar dig för många gånger till de man håller an. Man vet aldrig när man aldrig kommer att ha möjlighet att säga det igen.