Efter att ha varit sjuk i snart två veckor trodde jag verkligen att min inbitna hosta och mina övriga förkylningsrester äntligen var påväg att försvinna - men icke. Både halsen och kroppen värkte ordentligt igår, och idag är jag tvungen att vara hemma från skolan, annars kommer det här aldrig ta slut. Vinden Zonda nådde marken igår kväll, och har tydligen redan orsakat en del förstörelse i en närliggande stad. Kan ju hoppas lite att det är den som gör att jag mår sämre igen. Inte för att det gör mig friskare, men det är ju i alla fall en förklaring. Jag mår lite bättre idag, men jag är verkligen riktigt jäkla trött på att vara sjuk nu! Ni kan ju be en liten bön för mig eller något. Tack på förhand. Nu ska jag börja försöka ta mig igenom tio sidor text om ett projektarbete. På spanska dåra.

Nu har jag varit här i Argentina i en månad. Jag har aldrig någonsin varit hemifrån så länge förut. Jag har aldrig någonsin varit ifrån min familj så länge förut. Det känns som om det var igår jag stod där på Arlanda med tårar rinnande ner längs kinderna och slängde en sista blick över axeln mot andra sidan säkerhetsspärren. Mot andra sidan säkerhetsspärren där mamma och pappa stod. I samma stund som jag tog klivet genom säkerhetsspärren tog jag klivet mot ett helt nytt kapitel i mitt liv. Ett kapitel som jag i den stunden inte visste mycket mer om än att det var någonting jag hade drömt om och längtat efter så länge. Samtidigt känns det som om jag har varit här för alltid. Det här har blivit min verklighet nu, och mitt liv hemma i Sverige känns så otroligt avlägset, och det inte bara rent avståndsmässigt. Jag har vant mig vid att bara prata spanska, och nu skulle det bara kännas konstigt att prata svenska med någon. Jag har under den här månaden sovit i fyra olika sängar. Det är inte den start man önskar sig, men jag har tagit mig igenom den här perioden som har varit full av frustration, besvikelse och väntan, men även av mycket glädje på slutet. Allt som jag har bakom mig har tärt otroligt mycket på mig, inte bara månaden här i Argentina, utan även den långa och otroligt jobbiga väntan på placering i Sverige, men nu såhär i efterhand kan jag faktiskt på något konstigt sätt säga att den här tiden i Argentina även har bidragit med mycket gott. Jag har sett mer av Argentina den här första månaden än vad de flesta andra utbytesstudenter i år har. Jag har fått möjligheten att lära känna två städer, och däribland Córdoba riktigt bra, som på slutet började kännas som hemma. Jag har lärt känna mig själv och vuxit på ett sätt som inte går att beskriva. Mitt äventyr har bara precis börjat, och jag har omkring elva månader kvar. Elva månader som jag vill få ut så mycket av. Elva månader som jag vet kommer att ge mig mer än jag någonsin skulle kunna ana. Men jag måste erkänna att jag inte kan tänka att jag har så lång tid kvar, då får jag panik. Elva månader är så lång tid att det är svårt att få grepp om. Jag lever istället i nuet, och tittar två veckor framåt, och sedan två till. De veckorna kommer sedan bli till månader, och jag kan bara ana hur snabbt den här tiden kommer gå med tanke på hur snabbt den senaste månaden har gått. Fastän jag saknar alla där hemma, ibland så mycket att det gör rent ont i hjärtat, vill jag ingenting hellre än att vara precis där jag är nu. Flera tusentals mil hemifrån i ett land så långt borta. Jag älskar att jag är i Argentina.

Jag kom fram till Mendoza halv åtta på morgonen igår, efter att ha spenderat hela natten på en buss. Jag bor i staden Godoy Cruz, strax utanför Mendoza capital, hos familjen Viotti! Familjen består av mamma, pappa och två döttrar, som är 10 respektive 15 år. Än så länge verkar det mesta toppen. Redan igår hann jag med mycket och träffade stora delar av släkten! Lunchade gjorde vi med kusiner, faster och farbröder, och senare på eftermiddagen tog jag en promenad med min värdmamma till hennes föräldrar där jag även träffade moster, morbror och kusiner. Alla var jättetrevliga och hemma hos kusinerna på pappans sida så hade de gjort en fin "Bienvenida. Välkommen"-skylt till mig! På kvällen åkte vi in till Mendoza city och köpte bland annat min skoluniform.

Idag när jag vaknade hade jag verkligen sett fram emot att ta mig en springtur, men när jag tittade ut genom fönstret så snöööar det! Wtf!? Tänkte om lite då. Inte så taggad på snö nu faktiskt, och det är sådär att det smälter direkt när det når marken och blir sådär blött och mysigt, och inte vitt och fint äns. Väderväxlingarna här är verkligen inte att leka med. För er som inte vet så ska Mendoza vara en av de absolut vackraste delarna i hela Argentina, men än så länge har jag tyvärr inte sett det.. 





Jag (ni får ursäkte min mjukis-utstyrsel och något trötta uppsyn, men jag hade en lång resa i bagaget), farmor, syster, faster, pappa och kusin. Ja, jag är snäppet längre än de flesta här, men inte så att det stör alls.

Min organisation ringde mig i eftermiddags och berättade att jag har fått en familj! Yääääy! I Mendoza! Samtalet kom som lite av en chock, och jag kommer behöva lämna Córdoba redan imorgon eftermiddag. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta.. Det kommer bli jobbigt att säga hej då här imorgon.. Samtidigt är Mendoza en plats jag väldigt gärna ville hamna på. Ni som inte riktigt kan hålla er kan ju googla på det eller nåt. Jag vet inte någonting om familjen och exakt var jag ska bo än, men tänkte att jag skulle berätta för er i alla fall. Vet inte när jag kommer kunna skriva nästa gång, men jag lovar så snart jag kan. Besitos.

I onsdags började jag i en tillfällig skola här i Córdoba! Det var riktigt nervöst första dagen, men större delen av den nervositeten släppte så fort jag blev presenterad för min nya klass. Jag blev så väl omhändertagen från första stund! Alla är så öppna och varma här! Jag tycker verkligen om min klass! De går sista året i skolan här, och är alltså jämngamla med mig! Jag sätter klockan på ringning 06.00, då skolan börjar 07.50. Behöver åka buss först i omkring 15 minuter in till centrum och sedan promenera en stund. Måste vara ute i väldigt god tid, för man vet aldrig när bussen har lust att komma.. Skolan här går inte äns att jämföra med skolan i Sverige! Det finns absolut inga likheter. Det är en upplevelse utöver det vanliga!

- Man har alla ämnen i samma klassrum.
- Klassrummet är mycket (omkring 3 ggr) mindre.
- Skriver gör läraren på gammalt hederligt vis - griffeltavla.
- Bänkarna är väldigt små, väldigt gammaldagsa och i väldigt dåligt skick. De står gärna lite huller om buller också. Ibland sitter man tryckta som sillar längst bak i klassrummet, ibland mitt på tvären, ibland vända mot varandra, ibland med ryggen mot väggen. Ja, ni hajjar.
- Ljudnivån i klassrummet är hööög! Man skriker kors och tvärs till varanda - det är helt normalt.
- Läraren tilltalar man "Profesor/-a", men de säger oftast "Proffe". Dock är inte själva relationen mellan elev och lärare så formell som det kanske kan verka då, utan ungefär som i Sverige. Lite avslappnad sådär.
- Man ska helst stå upp när läraren kommer in i rummet.
- Det finns absolut noll uppvärmning eller isolering att tala om. Temperaturen utomhus bestämmer temperaturen i klassrummet, vilket innebär att det är freeeeezing nu! Sitter med omkring 5 lager och jacka upptill, och tre lager på benen + sjal, och ibland vantar.
- Allting i skolan förutom själva klassrummen är utomhus.
- Man måste betala för att ta kopior av skolmaterial.
- Lektionerna är mycket kortare här. Mellan 40-70 minuter ungefär tror jag.
- Det ringer en klocka varje gång det är dags för lektion eller s.k. "recreo" (rast), som det är mitt i varje lektion.
- Det verkar vara tillåtet att kluddra, både på bänkarna och väggarna (då de gör det fastän läraren ser), och bänkarna är ganska så nedkluddade.
- Man äter inte lunch i skolan, utan skoldagen varar mellan omkring 07.50 och 13-14-00, och sedan går man oftast hem och äter.
- Efter gymnastiken finns ingen dusch, och man har gymnastikkläderna på hela dagen innan. Gymnastik är alltid sista lektionen för dagen.
- Det är inte direkt tillåtet att gå på toaletten under lektionstid.
- Man har inga skåp där man har sina böcker. Allting (som i princip endast består av ett litet ämnesblock där de har alla ämnen) har man i en ryggsäck som man har bredvid, under eller på bänken. Aa, lite där man känner för det liksom.
- Skolan känns myyycket mer (/är mer) oseriös än i Sverige. Min klass har redan fått tre utskällningar sedan jag började, haha.
- Utbildningssystemet är helt annorlunda.
- Killarna får inte ha örhängen. De som har det (verkar vara väldigt vanligt här), måste tejpa för.
- Sedan har vi skoluniformen. Tjejerna i min skola har en sorts rutig kjol, strumbyxor och "formella skor", eller grå långbyxor (ej jeans, det är inte tillåtet). Dagarna det är gymnastik är det mörkblå mjukisar som gäller. Killarna har som en typ av grå kostymbyxor. Både tjejer och killar har oftast en jacka som är skolans liksom (som går i ljusblått/turkost och vitt). Annars verkar det vara okey att bara ha någon mörk tjocktröja. Det verkar inte vara superstrikt med klädseln, men det finns en hel del "dresscodes" man måste följa. Eftersom jag bara ska gå i den här skolan tillfälligt så ska jag inte köpa någon skoluniform, men inget av det jag hade med dög att ha på mig i skolan, i alla fall nertill. Jag blev tvungen att köpa ett par mörkblå mjukisbyxor, men jag älskar de! Övertill har jag bara någon mörk tröja. Så himla skönt, och jag behöver inte tänka alls på morgonen vad jag ska sätta på mig. Jag är verkligen för skoluniform! Allting blir så himla relaxed, och alla är på samma våglängd så att säga.











Själva spanskan är sedan ett annat kapitel! Jag förstår till stor del vad klasskamraterna säger, om de pratar tydligt och ganska långsamt. När de pratar med varandra går det i uuultrarapid och det är väldigt svårt att hänga med i svängarna. Vissa lärare förstår jag mer än andra, för vissa anstränger sig för att försöka prata långsammare och tydligare än andra. Men alla lärare är väldigt trevliga! Sedan beror det också på vilket ämne de har. Engelska kan de inte här helt enkelt. Jag är utan någon som helst tvekan bäst på engelska i klassen! De håller på med sådant vi gjorde när vi gick på typ lågstadiet. Annars på lektionerna så sitter jag mest och lyssnar och försöker förstå. Eller jag brukar iofs ofta sitta med en kille som heter Negro (Franco egentligen. Lite av klassens värsting.) och hjälpa honom att slå i mitt spansk-svenska lexikon haha. Han vill lära sig olika saker på svenska. Först skulle han själv försöka slå upp "jag älskar dig", men det blev "jag tebuske ägare" som ni kan se. Jag förklarade att det på spanska är ungefär "Yo planta propietario", och hahaha oj vad vi hade roligt åt det!

Besitos