Nu har jag varit här i Argentina i en månad. Jag har aldrig någonsin varit hemifrån så länge förut. Jag har aldrig någonsin varit ifrån min familj så länge förut. Det känns som om det var igår jag stod där på Arlanda med tårar rinnande ner längs kinderna och slängde en sista blick över axeln mot andra sidan säkerhetsspärren. Mot andra sidan säkerhetsspärren där mamma och pappa stod. I samma stund som jag tog klivet genom säkerhetsspärren tog jag klivet mot ett helt nytt kapitel i mitt liv. Ett kapitel som jag i den stunden inte visste mycket mer om än att det var någonting jag hade drömt om och längtat efter så länge. Samtidigt känns det som om jag har varit här för alltid. Det här har blivit min verklighet nu, och mitt liv hemma i Sverige känns så otroligt avlägset, och det inte bara rent avståndsmässigt. Jag har vant mig vid att bara prata spanska, och nu skulle det bara kännas konstigt att prata svenska med någon. Jag har under den här månaden sovit i fyra olika sängar. Det är inte den start man önskar sig, men jag har tagit mig igenom den här perioden som har varit full av frustration, besvikelse och väntan, men även av mycket glädje på slutet. Allt som jag har bakom mig har tärt otroligt mycket på mig, inte bara månaden här i Argentina, utan även den långa och otroligt jobbiga väntan på placering i Sverige, men nu såhär i efterhand kan jag faktiskt på något konstigt sätt säga att den här tiden i Argentina även har bidragit med mycket gott. Jag har sett mer av Argentina den här första månaden än vad de flesta andra utbytesstudenter i år har. Jag har fått möjligheten att lära känna två städer, och däribland Córdoba riktigt bra, som på slutet började kännas som hemma. Jag har lärt känna mig själv och vuxit på ett sätt som inte går att beskriva. Mitt äventyr har bara precis börjat, och jag har omkring elva månader kvar. Elva månader som jag vill få ut så mycket av. Elva månader som jag vet kommer att ge mig mer än jag någonsin skulle kunna ana. Men jag måste erkänna att jag inte kan tänka att jag har så lång tid kvar, då får jag panik. Elva månader är så lång tid att det är svårt att få grepp om. Jag lever istället i nuet, och tittar två veckor framåt, och sedan två till. De veckorna kommer sedan bli till månader, och jag kan bara ana hur snabbt den här tiden kommer gå med tanke på hur snabbt den senaste månaden har gått. Fastän jag saknar alla där hemma, ibland så mycket att det gör rent ont i hjärtat, vill jag ingenting hellre än att vara precis där jag är nu. Flera tusentals mil hemifrån i ett land så långt borta. Jag älskar att jag är i Argentina.