Den magiska första kramen.
Kära bror, jag älskar dig så mycket, så mycket! Jag hade saknat dig mer än det finns ord.

Då var de borta lika snabbt som de kom. Har haft två helt fantastiska och obeskrivliga veckor med min kära familj! Det har varit helt underbart att visa de mitt liv här, min familj, min släkt, mitt andra hemland, och allt annat! Jag kommer aldrig någonsin glömma när jag stod och väntade på de på Santiago de Chiles flygplats den där söndagmorgonen. Johannes var den första jag såg, och tårarna bara rann och rann. Kommer aldrig glömma hur han sprang mot mig, medan jag bara stod helt chockad kvar och grät. Sedan kom det stora kramkalaset någonstans mellan allas tårar. Det är ändå som om jag inte riktigt förstått att de faktiskt har varit här. Det är som om jag förstår det mer nu när de har åkt än när de faktiskt var här. Har hundratals bilder att gå igenom, och en hel bunt kommer komma upp här om någon dag eller så. Pussssss.

Då var den stora dagen äntligen här! Inatt kommer jag att ta bussen över till Santiago de Chile, för att där möta upp min kära familj på flygplatsen imorgon bitti! Sedan kommer vi att vara en dag och sova en natt i Santiago för att sedan ta oss med buss till kusten, till Viña del Mar (som blivit lite som mitt andra hem heh), och sova där två nätter. Sedan på onsdag tar vi bussen på dagen över bergen hit till Mendoza! Väl här kommer alla att installera sig här hemma hos miiiiig, och vara här i en vecka. En vecka fylld av äventyyyyr! Lära känna min familj och släkt, besöka alla fantastiska platser som finns här, åka upp i bergen, besöka min skola - ja, allt ska hinnas med den veckan! Efter det åker jag med min svenska familj till en del av provinsen Mendoza som heter San Rafael för att vara där ett par dagar ensamma! Iiiiiiiiiiiiiiiih, känner på mig att detta kommer bli hur fantastiskt som helst! Att det är pirrigt just nu är bara förnamnet. Besos.

Idag kom den välkända vinden Zonda hit som jag skrivit om förut, och det med besked. Alla skolor här stängdes ända från morgonen, förutom min. Vi blev hemskickade vid lunch. Den tiden vi var i skolan fick vi mestadels inte gå ut utomhus bara sådär, utan bara med tillstånd, och som gruppvis. Det är nämligen en stark vind kan jag tala om. Det går knappt att föreställa sig. Vi går mot rejäl höst här nu, vilket innebär temperaturer på 20-25 grader, men idag steg den till 35. Vinden innebär även som något sorts tryck vilket gör att blodtrycket sjunker i kroppen och man mår allmänt dåligt. Man kan börja må illa, och nästan alla går runt med huvudvärk. Själv låg jag med migrän ett par timmar i eftermiddags. Kuuuuul. Imorgon blir det förmodligen jättekallt, vilket det alltid blir dagen efter. Blir till att vänta och se.

Bara 4 dagar kvar. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Ja, jag lever! (utifall ni blivit lite oroliga). Livet rullar liksom på här. Ännu en skolvecka har passerat, och snabbt gick det. Själva veckodagarna ser oftast likadana ut i stora drag, och jag kan inte minnas att det hände något direkt jättehäpnadsveckande. I fredags kväll var jag på ännu en sådan där "quince" (stor födelsedagsfest) som jag var på för ett par veckor sedan, om ni minns. Igårkväll hade jag (var jag på? uttrycks så på spanska nämligen) en asado med ett gäng vänner. Trevligt som attan! Idag väntar en hel del plugg.. Tre mysiga prov har jag framför mig den här veckan. Lite sådär lagom onajs. Annars går jag mest och räknar ner dagarna. Behöver jag äns säga till vad? Gaaaaaaaaaaaah det är bara sex dagar kvar! Jag håller på att spricka! Kan fortfarande inte fatta det. Min koncentrationsförmåga har sjunkit till noll vad gäller i princip allt annat, då detta är vad jag tänker på varje sekund.

I fredags kväll/natt höll jag till på den stora bar- och restauranggatan i Mendoza centrum med ett gäng vänner. I lördags körde jag maaaassor av fyrhjuling. Så himla roligt att det finns inte! Gårdagen spenderades vid diket i Potrerillos (dit vi åker i princip varje helg) och körde windsurfing och kayak! Därifrån är bilderna.

Om två veckor händer något alldeles ofattbart fantastiskt! Efter nio månader ifrån varandra, så kommer jag att om 14 dagar få träffa de mest underbara människorna på jorden! Min kära familj kommer nämligen hit och hälsar på lilla mig! Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant, och att det faktiskt kommer att hända. Det känns som en dröm. Jag har svårt att föreställa mig de i mitt liv här, för det är som om det är två olika världar Sverige och Argentina, med två helt olika innehåll, och att man inte kan blanda dem. Men det är samtidigt vad jag vill göra mest av allt och har velat göra så himla länge - visa de mitt liv här, mitt andra hemland. Jag längtar så otroligt obeskrivligt mycket att det är inte sant! Ååååå tänk att bara få krama om dem, riktigtriktigt hårt!