Funderingar.
Jag vet att många som ska åka iväg som utbytesstudent är väldigt rädda för att deras vänner inte kommer finnas kvar när de kommer hem, men den tanken har inte ens slagit mig. Varför skulle de försvinna? Riktiga vänner finns kvar oavsett. De som inte finns kvar när man kommer hem är inga riktiga vänner. Många tycker även att det jobbigaste kommer att bli att lämna alla i ett år, och där håller jag med, men man kommer faktiskt hem igen. Det är inget Hej då för alltid. Det är ett Vi ses om ett år. Många tror även att allting kommer att vara helt annorlunda när de kommer hem igen, och att de kommer att missa jättemycket under året de är borta, men jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Ingenting kommer att ha förändrats. Man kommer inte missa någonting. Huset kommer stå kvar på samma plats där det stod när man lämnade, alla rutiner kommer vara demsamma, tunnelbanan kommer fortfarande sluta gå alldeles för tidigt på helgerna, 124:an kommer fortfarande gå samma sträcka, den läskiga gubben på bussen kommer fortfarande sitta kvar på samma plats, familjen kommer fortfarande sitta och titta på samma TV-program på kvällarna, pappa kommer fortfarande ta cykeln till jobbet varje dag, mamma kommer fortfarande gå och lägga sig samma tid, den och den kommer fortfarande vara ovänner. Allting kommer vara detsamma. Det kommer kännas som om tiden hemma stått still. Det enda som kommer vara annorlunda är personen som varit borta i ett år - i det här fallet jag. Jag kommer antagligen att ha förändrats väldigt mycket som person, med nya vanor, nya intressen, ny livssyn, nya erfarenheter, nya upplevelser, nya vänner och ytterligare en familj.
Trevlig start på morgonen sådär.
Jag drömde i natt att jag blev placerad i en liten by i Småland (!), där jag skulle bo med pappa Peter som hade sex barn. Vaknade lite smått kallsvettig med ett antagligen väldigt förvirrat uttryck i ansiktet. Jag sa ju att all den här väntan gör mig galen.. Tillråga på allt slängde mamma fram en artikel ur Dagens Industri imorse med rubriken "Argentina fast i farlig spiral". Ingressen börjar: Argentinas ekonomi har hamnat i en oroväckande spiral med hög inflation, stora löneökningar och tveksamhet inför investeringar inom företagen. Fastän jag har fått veta att det är lite mer välbärgade familjer som inte skulle komma att påverkas av en eventuell ekonomisk kris/kollaps som väljer att ta emot utbytesstudenter, så kan jag inte undvika att bli lite smått orolig..
Fantastiskt.
Utbytesmania.
Argentina är det ända som snurrar runt i mitt huvud just nu. Att koncentrera mig på någonting annat är näst intill omöjligt. Lite småjobbigt när skolan kräver allt ens fokus såhär i slutet av åk 2. Men åååå, jag går hela tiden runt och funderar på var jag kommer att bli placerad, var jag skulle vilja bli placerad, och på om någon i huvud taget kommer att vilja dras med mig i ett helt år.. All den här väntan is driving me craaaaazyyyyy.
¡Bienvenido!
Nu är det mindre än två månader kvar. Mindre än två månader kvar tills jag påbörjar mitt livs resa. Mindre än två månader kvar tills jag står där på Arlanda och flyger ungefär så långt bort härifrån som man kan komma som utbytesstudent. Mindre än två månader kvar tills jag lämnar min trygga tillvaro i Stockholm, min familj och mina vänner för ett år i Argentina. Mindre än två månader kvar tills min högsta dröm går i uppfyllelse.
Tusentals tankar och frågor flyger omkring i mitt huvud, det är bara en enda röra. Det märks nog inte så mycket på mig utåt, men ni anar inte vad som pågår inom mig. Känslor av förrvirring, ovishet, rädsla, spänning, skräckblandad förtjusning, panik, nervositet, längtan och stor glädje om vartannat. Det går inte riktigt att beskriva vad jag går igenom mentalt, eller vad jag försöker gå igenom. Det kan nog bara personer som sitter i samma situation som mig förstå, och ett hundratal sådana har jag spenderat den här lördagen med. Efter att processen stått mer eller mindre stilla de senaste månaderna var nämligen idag jag, mamma och pappa på ett stort avresemöte med alla andra som ska åka iväg som utbytesstudenter till världens alla hörn som bor i Stockholm och kringliggande städer. Jag kände verkligen att jag behövde den här dagen. Det börjar gå upp för mig lite mer nu, samtidigt som jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Det var som om de inte stod där framme och pratade om vad lilla jag faktiskt ska gå igenom och få uppleva. Det känns så overkligt. Bara att jag sitter och skriver om det här känns helt overkligt, som om jag inte riktigt förstår vad det egentligen är jag skriver. Jag? Ett år? I Argentina? Om två månader? Ni måste skämta.
