Nu är det mindre än två månader kvar. Mindre än två månader kvar tills jag påbörjar mitt livs resa. Mindre än två månader kvar tills jag står där på Arlanda och flyger ungefär så långt bort härifrån som man kan komma som utbytesstudent. Mindre än två månader kvar tills jag lämnar min trygga tillvaro i Stockholm, min familj och mina vänner för ett år i Argentina. Mindre än två månader kvar tills min högsta dröm går i uppfyllelse. 

Tusentals tankar och frågor flyger omkring i mitt huvud, det är bara en enda röra. Det märks nog inte så mycket på mig utåt, men ni anar inte vad som pågår inom mig. Känslor av förrvirring, ovishet, rädsla, spänning, skräckblandad förtjusning, panik, nervositet, längtan och stor glädje om vartannat. Det går inte riktigt att beskriva vad jag går igenom mentalt, eller vad jag försöker gå igenom. Det kan nog bara personer som sitter i samma situation som mig förstå, och ett hundratal sådana har jag spenderat den här lördagen med. Efter att processen stått mer eller mindre stilla de senaste månaderna var nämligen idag jag, mamma och pappa på ett stort avresemöte med alla andra som ska åka iväg som utbytesstudenter till världens alla hörn som bor i Stockholm och kringliggande städer. Jag kände verkligen att jag behövde den här dagen. Det börjar gå upp för mig lite mer nu, samtidigt som jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Det var som om de inte stod där framme och pratade om vad lilla jag faktiskt ska gå igenom och få uppleva. Det känns så overkligt. Bara att jag sitter och skriver om det här känns helt overkligt, som om jag inte riktigt förstår vad det egentligen är jag skriver. Jag? Ett år? I Argentina? Om två månader? Ni måste skämta.