De senaste veckorna har varit riktigt jobbiga rent psykologiskt. Att se hur alla tar och har tagit studenten där hemma har varit otroligt jobbigt. Jag har faktiskt undvikit att gå in på facebook, då det är det enda jag möts och har mötts av. Bilder, statusuppdateringar, kommentarer och liknande. Det har gjort rent ont inombords att se hur alla sprudlar av glädje och klär upp sig i finaste vitt med studentmössan på huvudet, åker flak och jublar. Ja, jag vet att detta skulle ske, men att känna såhär är svårt att undvika. Samtidigt vet jag ju att det är precis så har jag inte borde känna. Jag borde istället tänka att jag har vunnit så otroligt mycket mer av mitt utbytessår än vad alla dessa ungdomar har gjort tillsammans. För det har jag verkligen. Jag har varit med om någonting helt fantastiskt och ovärderligt. Spela roll att jag kommer att gå ut skolan ett år senare. Vad är ett år i livet? Jag har levt ett år utan mina nära och kära, varit tvungen att kommunicera själv, lita på mig själv, ta egna beslut, och vara självständig. Jag har helt ändrat framtidsplaner och ser världen på ett helt annat sätt, något som inte var 18-åring gör. Bara de allra häftigaste, coolaste och modigaste.