Medan valhysterin låg tät över Svearike igår befann jag mig på en betydligt mer harmonisk plats. Efter omkring en och en halv timme i bil kom vi fram till Uspallata. Ju längre upp i bergen vi kom desto mer kände min kropp att det här är jag inte helt van vid, då vi snackar samma höjd som Kebnekaise. Själva byn Uspallata var väldigt liten och pittoresk, och landskapet runt omkring heeeelt fantastiskt! Det var så otroligt vackert att jag knappt förstod att jag faktiskt var där! Väl där förberedde vi en liten asado, och precis när det var dags att äta, ja vad hände då? Det började blåsa något alldeles makalöst! Har knappt varit med om något liknande. Det var vinden Zonda som kom, och det med bravur. Tallrikar, bord, hattar, ja allt flög iväg, haha. Men vi lyckades i alla fall äta, vilket var en upplevelse i sig. Efter att vi ätit begav vi oss vidare ännu längre upp i bergen, till 2 700 meters höjd, till en plats som hette Puente del Inca, där det fanns som ett stort svavelbrott, och där man badade i termiska källor förr (bild 7-9). Bara att igår sitta åkande i bilen och titta ut över bergen gjorde att jag nästan behövde nypa mig själv för att förstå att det jag såg fanns på riktigt. Bergen skiftade i alla möjliga färger - allt ifrån lila och grön till brun och gul. Det går verkligen inte att beskriva landskapet med ord, knappt med foton heller, det måste upplevas.