Ingjudan efter inbjudan till olika studentskivor rasar in på facebook. "OM DU KOMMER IN? HA, DU KOMMER KNAPPT UT!! S3B:s studentskiva 10/5!" Så lyder inbjudan till den studentskiva som betyder lite mer än alla andra. Det är den studentskiva som min kära klass står bakom. Jag blir påmind om att skolan rullar på där hemma och att de kommer att ta studenten, utan att jag är där. Och den här veckan var de i Italien, på den klassresa som vi alla längtat efter så otroligt mycket ända sedan första dagen i ettan, och jag var inte med. Fastän det är någonting som hugger till lite snabbt i hjärtat, är det inte ledsen jag blir. Inte heller önskar jag att jag var där istället för här. Jag vill ingenting hellre än att vara där jag är nu. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Det jag får vara med om är ovärderligt, och jag skulle inte byta ut det mot någonting. Jag har varit här i Argentina i snart tre månader nu, knappt två månader i underbara Mendoza. Det här är mitt hem. Mitt liv. Jag har helt nya vanor och nya förhållningssätt. Att prata castellano är en självklarhet, och känns som världens mest naturliga sak, även om jag skulle bli väckt mitt i natten. Jag har till och med kommit fram till att jag tänker på castellano. Jag lever min dröm, och älskar varje sekund, även de jag mår mindre bra. Det händer ofta att jag stannar upp en stund, tittar mig omkring och försöker inse att det faktiskt inte bara är en dröm, utan att drömmen är sann.