Jag är sådär läskigt långt hemifrån. Sådär långt hemifrån att det är svårt att ta på. Jag är så otroligt långt ifrån min familj där hemma på andra sidan jordklotet att jag försöker att inte tänka på det för ofta, då det gör mig alldeles rädd. Det är även precis vad man har blivit tillsagd - att inte tänka för mycket på livet där hemma. Det gör jag inte heller. Jag lever här, både kroppsligt och mentalt. Jag pratar inte med min familj hemma i Sverige på skype eller i telefon onödigt ofta direkt. Någon eller ett par gånger i månaden sådär. Mailen däremot, den går het. Kan tyckas konstigt kanske, och att det också lätt kan göra att tankarna flyger iväg dit bort alldeles för ofta, men då kan jag tala om att så är det inte alls. Att  se i inkorgen att jag fått ett mail från mammsen eller pappsen, eller kanske till och med från båda två, gör mig alltid alldeles lugn inombords. Det behöver egentligen inte stå någonting alls. Det räcker med en liten punkt, ett utropstecken, eller varför inte ett "puss". Det är som ett litet livstecken, som gör att jag kan rikta alla mina tankar och känslor mot mitt liv här, istället för att gå runt och oroa mig för att det har hänt någonting där hemma.