Men sova var tydligen konstigt att man ville när man kom fram igår. Klockan elva här lokal tid, alltså när klockan var mitt i natten i våra kroppar, och jag precis hade duschat, knackar de på och säger att det är middag. Middag!? När vi, jag och den svenska tjejen som jag bor med, då säger att vi inte känner för det fick vi värsta blicken och ett argt svar tillbaka. Det var inte första gången de var otrevliga heller. De som jobbar här, de från vår argentinska organisation, känns verkligen respektlösa. Det började med att vi direkt när vi kom fram fick sätta oss vid ett långbord för att genomgå något sorts muntligt test. Där satt vi, genomtrötta efter den långa resan, och skulle lyckas få fram någonting vettigt på spanska!? Efter att vi genomlidit det skulle vi tilldelas våra rum. Vi hamnade nere i underjorden i ett iskallt rum, så jag har bylsat på mig inatt för att försöka hålla kroppstemperaturen något sånär normal. Dock fungerade det inte alls. Inatt ska jag sätta på mig ännu mer. Mamma, nu känns fleecen välbehövd. Än så länge har de som håller i det här inte visat någon som helst förståelse för hur vi kanske mår nu. Än så länge har de bara gjort allt för att vi ska få hemlängtan.. Tillråga på allt detta så färgade den illröda sts-t-shirten hela mitt vita linne rosa märkte jag igårkväll, och jag tror att jag glömde min ena tjockis-socka på flyget till buenos aires.

Imorse var det frukost klockan 09.00. Om man äns kan kalla det frukost. Framför oss på bordet låg några torra, hårda, jävla brödbitar. Ni som känner mig vet precis vad jag kände då. Jag tvingade i mig några ändå, dödshungrig som jag var. Sedan delades vi in i grupper för spanskalektionerna. Jag hamnade i den bästa gruppen. Det gjorde min dag lite. Dock var spanskalektionen ett ända stort skämt, men tänker inte gå in på det mer. Sedan var lunchen ätlig, och efter lunchen var det lite aktiviteter. Klockan 19.00 var det te-time. Framför oss låg samma torra, hårda, jävla brödbitar som vid frukosten. Drack tre koppar varm mjölk istället. Och nu sitter jag här, och vet inte vad som ska hända härnäst. Middag väntar antagligen om några timmar. Här äter man SENT.

Jag vet att det kanske inte är det smartaste att skriva av sig mycket sådana här negativa känslor på en blogg såhär, men just nu bryr jag mig inte. Jag tänker inte låtsas att allt är bra. För det är det verkligen inte. Jag tänker inte låtsas att jag mår bra. För det gör jag inte. Jag kommer alltid skriva precis vad jag känner på den här bloggen. Men jag och Maria, min svenska buddy, har bestämt att vi ska försöka vara positiva. Det blir nog mycket bättre sedan när vi träffar våra familjer om några dagar. Och herregud, jag är i Argentina! Hur häftigt är inte det på en skala!?










1. Väntan på flygplatsen vi bytte till i Buenos Aires. 2. Matsalen på hotellet där själva campet är. 62 studenter är vi. 98 % tyskar.. 3. Hotellet utifrån. 4. Fin bild på mig (höhö) när vi tog en liten promenad idag. Det är omkring 5 grader ute.